Vågar du säga vad du tycker?

Tystnaden.

Den där osynliga handlingen som ingen annan vet om än du själv. Vad du säger, eller väljer att inte säga är det bara du själv som känner till.

Jag tänker ofta på tystnaden när jag jobbar med grupper och föreläser om effektiva team och psykologisk trygghet. Vilka som pratar först, mest och längst. Och vilka som pratar kortare, mer sällan eller inte alls.

Minns ofta mina egna stunder av tystnad. Ibland själv-vald ibland påtvingad. Som den där gången chefen tog mig åt sidan efter ett möte nästa möte enbart skulle ta anteckningar. Hen sa att det inte var rätt tillfälle att dela mina perspektiv under dessa möten och att min roll endast var att ta anteckningar. Jag skulle inte dela mina åsikter. Hen ville inte att jag skulle prata alls faktiskt. Jag minns hur jag stod alldeles stilla och inte riktigt förstod vad som just hade hänt.

Minns också de där projektmötena jag deltog i där jag vid upprepade tillfällen försökte dela min oro över tidplanen för projektet och blev uppmanad att inte vara så orolig, inte så rädd av mig och inte ta mer tid av mötet.

Eller den där gången när jag redan före mötet hade bestämt mig för att vara tyst. Jag hade till och med en plan för hur jag skulle påminna mig själv under mötet för att komma ihåg att vara tyst. Genom att borra in min ena nagel i handflatan skulle jag undvika att falla dit och prata.

I det digitala har det varit lättare att vara tyst än i det fysiska rummet. Minns den där gången när jag hade satt upp flera post-it runt skärmen där det stod: ”VAR TYST EMMA” för att hela tiden påminna mig själv om att jag skulle vara tyst. Inte dela tankar. Inte dela reflektioner. För erfarenheten sa mig att det inte var uppskattat. Det värdesattes inte. Jag blev ”den jobbige” som kom med andra perspektiv och det är inte en skön känsla.

Alla dessa stunder av tystnad har gjort att jag inte känt mig som mig själv. De har gjort att jag gått ut från mötet och känt mig mindre än den som är jag. Att inte kunna uttrycka tankar, perspektiv, frågor eller oro har fått mig att förminskas. Att bli otrygg. Att inte få tillgång till hela mig.

Nu långt senare har jag lärt mig att det i stor utsträckning har handlat om grupper med låg psykologisk trygghet. (Kanske också en gnutta destruktivt ledarskap) Genom hur klimatet har varit i gruppen har jag antingen bjudits in till att få taltid och blivit lyssnad på, eller hindrats att dela mina perspektiv.

Vad är det som gör att vi ibland inte delar våra tankar? Vad ligger bakom den där låga psykologiska tryggheten? Flera faktorer kan påverka. Kanske förväntas vi inte ta lika mycket plats som andra i gruppen. Kanske beror det på hierarki. Ibland på självförtroende eller på att vi tillhör en minoritet. Oavsett orsak så leder det till att vi då ”väljer” att inte uttrycka det vi tänker och tycker.

Effekterna av vår tystnad kan vara förödande. Misstag kan ske som kanske hade förhindrats om någon sagt något. Istället härskade tystnaden. I branscher med högt fokus på den fysiska säkerheten är låg psykologisk trygghet något som kan påverka liv eller död.

Psykologisk trygghet är på riktigt. Och den finns vare sig vi pratar om den eller inte. Ofta finns det både tid och pengar att tjäna på att vi tillsammans skapar ett klimat där vi delar våra tankar, vår oro, våra idéer och misstag så vi kan lära och prestera på topp.

Om detta och mycket mer, pratar jag om vid mina föreläsningar. Då får du möjligheten att reflektera hur det är för dig och få tips och råd på hur ni kan bygga en högre nivå av psykologisk trygghet tillsammans. Hoppas vi ses i någon föreläsningssal någonstans i vårt avlånga land!

P.S. Och vill du höra mig reflektera mer kring tystnad är du varmt välkommen att lyssna på det senaste avsnittet av podden Psykologisk trygghet. Där talar jag och min kollega Johan Rinman om just – tystnad!

// Emma Stenmark