"Tack Charbel för att du gjorde mig stolt över att vara svensk igen”

Detta är en av många kommentarer jag fått av etniska svenskar efter mina föreläsningar. 

Det jag säger är inget nytt, många nyanlända, första och andra generations invandrare kan säga precis samma sak men det är väldigt få som vågar att ge inifrån perspektivet och avdramatisera på ett pedagogiskt sätt.

Sverige är det mest extrema landet i världen och vi anser att alla andra är konstiga, vad vi inte tänker på är att 99.85% av världens befolkning är INTE svenskar. För att få till ett mer inkluderat och hållbart samhälle behöver vi inse att vi är olika utan att vara rädda för det. 

Sverige är ett individualist land med en programmering som säger, ”du ska klara dig själv och det är inga problem att bo själv”. Mer än 50 % av Stockholmshushåll är ensamhushåll, det säger nog allt. Människor som kommer från andra delar av världen är oftast från gruppcentrerade länder med en programmering som säger, ”du klarar dig inte utan din familj och många människor runtomkring dig”. Utmaningen ligger inte i att det skiljer sig i dessa olika programmeringar utan när individ- och kollektiv centrerade människor möts och det är då det sker en krock.

En krock som vi inte vågar prata om på ett nyanserat sätt i Sverige, för då kan vi bli stämplade för att vara rasister. Det har gått så långt att många är rädda för att hissa upp den svenska flaggan eller att måla sig gul och blå. Men hur kommer det sig att en kille som jag, född i Syrien med en gruppcentrerad programmering vågar måla mitt ansikte med den svenska flaggan och ha det som bild på sociala medier alla mina föreläsningar? 

Jag vågar, för jag är stolt över mitt uppväxtland Sverige som gav mig och min familj en möjlighet att få leva i frihet. Mitt sätt att säga tack till Sverige är att beröra och öppna upp det känsliga samtalsämnet som blivit en tabubelagd fråga idag. Mitt syfte är att skapa förståelse för varandras kulturella olikheter för att vi ska kunna bygga broar istället för murar. Återkopplingarna är många från mina åhörare som berättar att dom haft fientliga tankar om andra människor som inte är eller ser ut som dom själva.    

Jag tror inte på rasism, förutom att det är avsaknad av kärlek och förståelse för andra människor. När jag visar den forskning jag utgår ifrån till mina åhörare så kan jag tydligt se hur poletten trillar ner och ”aha” upplevelser sker. 

Inget sägs i öppna forum, men frågan är vad som sägs bakom stängda dörrar. Lek med tanken, vad hade hänt med Sverige om vi hade vågat prata öppet om våra fördomar? När vi möter våra fördomar så tror jag att vi blir mer öppna som människor och för varandras olikheter, att vi kanske kan börja umgås annorlunda och därmed rekrytera annorlunda. Det har sagts att lika barn leker bäst, men olika barn hittar på dem bästa lekarna och mest innovativa lekarna, företagen och organisationerna.

Vem är du, bygger du broar eller bygger du murar?

/Charbel