Perspektiv förändrar allt

Din erfarenhet och ditt perspektiv på en situation är avgörande – inte bara för hur du ser på en uppgift, utan också för hur du tar dig an den. Det är en game-changer, och ibland rentav skillnaden mellan framgång och misslyckande. Att ha navigerat genom tuffa utmaningar, som att fullfölja en Svensk Klassiker, starta eget företag, påbörja en utbildning senare i livet, eller ta det modiga steget att flytta utomlands, bygger inte bara karaktär – det omformar din syn på vad som är möjligt.

Plötsligt flyttas gränsen för vad som känns "omöjligt" eftersom din referensram för vad som är långt, svårt eller krävande har förändrats i grunden. I denna julspecial delar Sveriges främsta höghöjdsklättrare, Fredrik Sträng, sina insikter om hur du kan stärka din resiliens och ta kontroll över ditt liv – med hjälp av kraften i nya perspektiv.

"Vad som är normalt för spindeln är kaos för flugan." - Morticia Addams

Bild: Chuck Norris besöker ett sandslott som han byggde när han var liten (AI genererad bild).

Hur ett berg blev ett fartgupp
Under början av 2000-talet bodde jag i Gästrikland. Inget län man direkt förknippar med höglänta berg, så jag fick nöja mig med Kungsberget, eller ”Kings Mountain” som jag kallar henne för; det låter mer imponerande så. 204 höjdmeter från basen av berget till toppen. Där slet jag år ut och år in med upp till 30 kg i ryggsäcken. Joggade upp och joggade ner. Ibland med sugrör instoppad i munnen för att imitera den tunna luften på 8000m berg. Allt för att toppa formen inför mina succesivt större och större expeditioner som innebar högre och högre berg. De som åkte lift hade en favoritreplik när de såg mig stångandes och frustandes uppför berget nedsjunken i snö upp till knäna. ”Har du glömt liftkortet?” Fyndigt, ja, men höjden av ironi var väl ändå när jag på frågan, ”Är det inte jobbigt?” lakoniskt svarade, ”Det är själva poängen!” 

Utan slit, ingen belöning. Utan slit, ingen framgång. Utan slit, ingen seger. Utan slit, ingen triumf.

Magin uppstod när jag kom tillbaka till Kungsberget efter varje expedition jag genomförde till giganterna i Himalaya. På något fascinerande sätt så föreföll Kungsberget bli allt mindre och mindre varje gång jag återvände!

Självklart hade ingen markanläggare kapat toppen av Kungsberget eller anlagt en jordhög runt bergets fot för att minska bergets prominens. Med perspektiven som jag tog med mig från jordens tak – Nepal – så förvandlades Kungsberget sakteligen från ett berg till ett fartgupp. 

Min attityd till Kungsberget hade inte förringats. Jag hade heller inte blivit vare sig mallig eller kaxig från att kunna kalla sig en Himalaya bestigare. Den enklaste av förklaringar är att skinnet på näsan hade vuxit. Min föreställning om världen, mina förutfattade meningar, och de begränsningar jag gett mig själv sträcktes, som ett gummiband, utan att brista. Det min hjärna hade tolkat som högt, långt, jobbigt och kämpigt hade omvärderats när jag tänjt på min förmåga bland de imponerande 8000m topparna i Fjärran Östern. En vettigare fråga hade kanske hellre varit, hade jag inte underskattat min kapacitet, nu när jag tittar i backspegeln? 

Jag lever efter devisen ”mer förberedd än vad uppgiften kräver, för då kan man hantera eventualiteter som uppstår”. Det är dock inte artikelns tema, men det är centralt att understryka vikten av att ha en överkapacitet när man bedriver en riskfylld sport som bergsklättring. Att leva på gränsen vad man fysiskt klarar av innebär att man inte får ha stora felmarginaler, då kan man göra sig illa, än värre, bli kvar på berget. 

Lärdomen om att Kungsberget blev ett fartgupp är tvåsidig. Å ena sidan lönar det sig att vara extra rustad för stora mål för då kan man fokusera på annat än att stånga sig blodig och stirra framför fötterna – då orkar man lyfta blicken och njuta av resan mot målet. För det andra så växer vi som människor när vi utmanas, när vi testas och när vi får tänja på vår komfortzon. Detta gör att vi växer som människor och närhelst en svår uppgift uppenbarar sig kan du alltid säga, ”jag har varit med om värre!”

Berlinmurens fall: Ett perspektiv som förändrade världen
Berlinmurens fall är en av de mest symboliska händelserna i modern historia. Under lång tid betraktades muren som en självklarhet – ett geografiskt och ideologiskt hinder mellan öst och väst. Men på 1980-talet började människor i Östtyskland ifrågasätta muren som en del av livet och se den för vad den verkligen var: en symbol för förtryck. 

Det förändrade perspektivet – från att acceptera muren till att se den som ett hinder mot friheten – blev drivkraften bakom en fredlig revolution. När människor började förstå att muren inte behövde vara en permanent del av deras liv, samlades de på gatorna och protesterade. Den 9 november 1989 föll Berlinmuren, vilket inte bara markerade slutet på en fysisk barriär, utan också på ett gammalt tankesätt. 

Vad kan vi lära oss av detta när vi bygger resiliens? Berlinmurens fall påminner oss om att även de mest inrotade hindren kan övervinnas med ett förändrat perspektiv. När vi står inför svårigheter kan det vara ett nytt sätt att tänka som hjälper oss att hitta lösningar och vägar framåt. Genom att utmana våra egna begränsningar och se på problem från ett annat håll, kan vi förändra både vår egen verklighet och omvärlden. 

Ibland är det förändrade perspektivet nyckeln till att bygga både personlig resiliens och en ny väg framåt.

Titta oftare i backspegeln
Allt skulle bli lättare om folk tittade oftare i backspegeln! Jag menar inte bara att bilister skulle vara säkrare i trafiken, utan att om vi påminns om vad vi har gjort historiskt, skulle vi inte så lättvindigt slänga ur oss floskler som "det går inte", "jag hinner inte" eller "det är omöjligt!". 

Tycker du som jag att det är ansträngande att köra på natten i en snöstorm? Och det blir inte lättare om man slår på strålkastarna, för då bländas man av snöflingorna som slår mot vindrutan, som en svärm av stjärnor. Om det ändå vore lika kul som att färdas i hyperspace som de gör i Star Wars! Nej, det är påfrestande för ögonen att köra under en snöstorm. Mycket behagligare är det att sitta i baksätet och titta bakåt. Då försvinner "stjärnorna" i en rasande fart. Det ger en lättande känsla, som om bekymren rinner av en som vatten på en gås. Det är meditativt och inger ett lugn. 

Att vara passagerare och titta bakåt under en snöstorm är samma känsla jag får när jag står inför en svår uppgift. Jag använder backspegeln och kollar bort från snöflingorna, påminns om vad jag har lyckats med tidigare. Jag stärks av vetskapen att jag har ett rikt register av framgångar att luta mig mot. Jag har gjort liknande – och kanske svårare – saker tidigare. Därför borde jag kunna klara även detta. 

Så säg till dig själv, precis som Pippi Långstrump: "Det har jag aldrig provat förut, så det klarar jag säkert!". Den här repliken fångar Pippis självsäkra och nyfikna inställning till livet och utmaningar och är en av hennes mest ikoniska citat. Den påminner oss om att våga prova nya saker utan rädsla för att misslyckas.

Så luta dig tryggt mot dina tidigare framgångar. Skriv ner dem på en lista så att du påminner dig själv varje gång du har en tentamen, ett viktigt möte, en tävling eller en jobbintervju. Du har lyckats förr – så det här klarar du säkert!

Jag går på gymmet men ingenting händer?
Du har bestämt dig för att börja träna på gym. Första dagen går du dit och kollar på dig själv i spegeln efteråt. Ingenting har hänt. Andra dagen går du dit igen, kollar dig själv i spegeln – och fortfarande inget. Tredje dagen går du dit, och nu börjar du känna värk i kroppen, men spegeln säger fortfarande ingenting. Fjärde dagen har du svårt att ta dig upp ur sängen, och du börjar kanske tvivla på ditt beslut att börja träna. Och så fortsätter det, tills du når den trettionde dagen. Nu har det äntligen hänt något när du ställer dig på vågen. Du börjar se små förändringar i spegeln. Du känner dig starkare än på länge. Du har fått ett bättre självförtroende, och flinar åt dig själv i spegeln – på ett icke-narcissistiskt sätt. "Vilken pärs", tänker du. Men framför allt vet du nu att Rom inte byggdes på en dag. Varför hade du då så oproportionerligt höga förväntningar på en total förvandling på nolltid när du bestämde dig för att börja träna? Varför var du så otålig? Enligt bupa.com slutar 80% av britterna med sina nyårslöften redan efter två veckor! 

Tänk på när du lärde dig att cykla – gick det på en gång? När du lärde dig läsa, lärde du dig det på en kvart? När du lärde dig simma, var du en mästare i vattnet direkt? Nej, listan kan göras lång...

Så många gånger har du startat om. Så många gånger har du varit totalt oduglig, rent ut sagt inkompetent. Men du fortsatte. Du tog ditt körkort, oavsett hur många gånger du stötte till kopplingen och fick kärringstopp. Du vet att perfektion tar tid. Så varför vara så otålig eller osäker när det gäller andra saker i livet?

Känner du igen dig när du tar dig an en tegelsten till bok, ett 800-sidigt monster, och tänker "Jesus, det här kommer ta tid" Men så läser du. Och läser. Och efter en timme har du kommit igenom 50 sidor. Om du fortsätter läsa en timme varje dag kommer du vara klar om en halv månad. Det är så jag tacklar mina berg. Ett steg i taget. För jag vet att jag kommer dit till slut. Zooma ut, få ett helikopterperspektiv och förstå att lite varje dag gör underverk över tid.

Apolloprogrammet och månlandningen

År 1961 satte president John F. Kennedy ett mål som på den tiden lät nästan otänkbart: att skicka en människa till månen och få henne säkert tillbaka innan decenniet var slut. Det var ett djärvt löfte, en vision som gick långt bortom de tekniska och logistiska möjligheter som då existerade. Men det var just detta skifte i perspektiv – från att fråga "kan vi göra det?" till att bestämt fokusera på "hur gör vi det?" – som gjorde det möjligt att uppnå det till synes omöjliga.

Att nå månen var inte bara en ingenjörsbedrift. Det var en lektion i resiliens, både på ett individuellt och kollektivt plan. NASA och dess samarbetspartners stod inför enorma hinder. De behövde uppfinna helt nya teknologier, utveckla metoder för att navigera i rymden, och hantera risker som aldrig tidigare skådats. Felet var aldrig ett alternativ, men misstag på vägen var ofrånkomliga – och lärorika. Varje motgång, från testmisslyckanden till tekniska kriser, hanterades med frågan: Hur tar vi oss vidare härifrån? Det var inte bara tekniken som förändrades under Apolloprogrammet. Perspektivet på vad som var möjligt för mänskligheten förflyttades. Den ikoniska bilden av jorden som en blå marmor, tagen från månens yta, gav oss alla ett nytt sätt att se på vår plats i universum. Den hjälpte till att skapa en global medvetenhet om vår planets ömtålighet och sammanlänkning – och kanske är det därför månlandningen fortfarande känns som en del av vårt gemensamma arv.

Vad kan vi lära av detta i våra egna liv? När vi ställs inför svåra utmaningar, vare sig det handlar om karriär, hälsa eller relationer, kan vi inspireras av Apolloprogrammets grundprincip: att byta fokus från begränsningarna till lösningarna. Att skifta perspektivet från "kan jag" till "hur kan jag?" kan vara nyckeln till att inte bara överleva svårigheter, utan att växa av dem.

Precis som resan till månen handlade om att tänka större än våra tekniska begränsningar, kan vi bygga vår egen resiliens genom att tänka större än våra rädslor och tvivel. När vi möter motgångar, oavsett om det känns som små steg eller gigantiska språng, kan vi påminna oss om att perspektiv förändrar allt – och att vi är kapabla till mer än vi tror.

Avslutande ord
Troll spricker i solsken. Ofta målar vi upp orosmoln i onödan, och när vi väl får en uppgift gjord, så ser vi tillbaka och tänker: Var det verkligen inte svårare än så här? Varför oroade jag mig så mycket i onödan? Vilket slöseri med tid och energi! Så ta ett djupt andetag i jul. Kanske ta ett steg tillbaka och få lite perspektiv innan du stressar över hur du ska lösa julklapparna, att julafton måste bli perfekt, och om snön kommer komma överhuvudtaget. Har det löst sig förr? Ja, det har det. Är du handlingsförlamad? Nej, förmodligen inte. Är du ett talanglöst mähä? Nej, det hoppas jag verkligen inte. Och kom ihåg, Chuck Norris behöver inget perspektiv. Perspektivet behöver honom! Ta ett djupt andetag och titta i backspegeln. You got this!

/ Med vänliga hälsningar, Fredrik Sträng

Fredrik, i sin ledarroll, har bestigit sju av jordens fjorton 8,000m toppar, satt ett Guinness världsrekord och föreläser om arbetsglädje, ledarskap, kommunikation, beslutsfattande och krishantering.

För att läsa mer eller boka en föreläsning, klicka här!