Orten är klimatförändringarnas största förlorare – En blick från Östbergahöjden
Varje dag ser jag den svenska klassklyftan i vitögat där jag bor i Östbergahöjden i Stockholm. Jag bestämde mig för att ta plats och formulera hur klimatförändringarna kommer att slå hårdast mot invandrare, stigmatiserade grupper, låginkomsttagare och synliga minoritetsgrupper i stigmatiserade områden. Det är lätt att skriva om detta, men en helt annan att leva i verkligheten där en buss förändras från en station till en annan. Portföljerna kliver av i grannområdet Liseberg, Årsta och Enskede och kvar i bussen sitter invandrare av alla olika hudfärger som förenas under en starkare färg: Den skrikgula färgen från bygg- och servicekläderna.
Det är resultatet av ett politiskt projekt att barnen i Östbergahöjden (där 62% har utländsk bakgrund och medianinkomsten är 311 700) bara kan få drömma om att få hoppa i studsmattorna på villatomterna i Stureby (där 17% har utländsk bakgrund och medianinkomsten är 426 100), siffror enligt Stockholm stad – utan några trendbrott i sikte. Den etniska segregationen, precis som klassamhället, är inte privatpersoners fel, det är felaktiga beslut och avsaknaden av beslut som bär skulden. Den beror inte på enskildas preferenser och val av boendemiljö. Det är en högermyt att privatpersoner kan sluta vara fattiga och förändra sin bostads- och inkomstsituation om det ställs krav på de istället för att den ekonomiska ojämlikheten ska bekämpas, på samma sätt behandlas frågan om orättvisorna som orsakas av utsläppen från Sveriges söndersubventionerade medel- och överklass.
Vad har förorternas invandrartäta trångboddhet och klimatförändringar med varandra att göra?
I klimatdebatten så dyker ofta klyftan mellan stad och land upp, men väldigt sällan om klyftan mellan förorternas invandrartäta trångboddhet och den bärgade tjänstemannasektorns bostadsområden. Den politiska debatten om ortens framtid har låst in sig och uteslutande kommit att handla om visitationszoner och om hur gängkriminaliteten ska bemötas med järnhand eftersom att vanligt folk drabbas, men vilka förebyggande insatser behövs för att vända utvecklingen för att vanligt folk inte ska få ett sämre liv när Sverige är med och grillar planeten? Vi måste börja prata om klimatförändringarnas indirekta och förbisedda konsekvenser på låginkomsttagare, i och utanför förorterna.
Att ignorera de socioekonomiska och etniska dimensionerna av klimatförändringar är att förlora kampen för en rättvis värld.
Många vet att vi måste förbereda oss för klimatförändringarna, men det finns mer angelägna frågor som ekonomiska och sociala utmaningar, så klimatfrågan hamnar långt ner på prioriteringslistan även om den kommer att slå som hårdast mot den utomnordiska arbetarklassen i förorten. Det är en verklighet att ett klimat som förändras hänger ihop förvärras av ojämlika livsvillkor och segregation som orten lider under. Klimatförändringarna utgör ett hot mot Sveriges alla utsatta områdena och de får hjälp av institutionaliserade ojämlikheter och rasistisk politik, de möjliggör en cirkel av fattigdom och skapar sämre förutsättningar för somaliska trebarnsmammor och syriska working poor-män i områden som Tensta, Rinkeby och Husby.
Jag drar mig för att romantisera relativ fattigdom eftersom att jag själv växte upp i en familj som började på noll, men vi har faktiskt aldrig tackat invånarna i Sveriges invandrartäta och eftersatta områden för att de lever rätt nära inpå Parismålen för hur mycket varje individ får släppa ut. Inte heller finns det några planer på att förbättra livet för marginaliserade förortsbor när ett förändrat klimat kommer att göra livet ännu sämre för dem.
Det är min övertygelse att vi måste belysa ojämlikheterna och de bortglömda offren av klimatförändringarna om vi vill skapa en rättvis och hållbar framtid. Vi måste inkludera de mest sårbara i våra diskussioner och åtgärder för att bekämpa klimatförändringarna. Tillsammans kan vi göra verklig förändring och bygga en bättre framtid för alla.
// Gurgîn Bakircioglu