När värdering blir diskriminering

Jag är nio. Vi är många som försöker samsas om madrasserna i rummet. Kuddarna ligger huller om buller. Livet, ruset och äventyret uppfyller oss. Vi är ett 50-tal ungdomar som tillbringar några veckor tillsammans på ett sommarläger. Jag är yngst och njuter av att få vara delaktig. Att få ta del av skratten och samtalen som avlöser varandra i sommarnatten.

Plötsligt drar en kille som är några år äldre ett skämt. Han berättar hur snåla judar är. Rummet fylls av skratt. Det ena skämtet avlöser det andra. Zyklon B. Gaskamrar. Hur Hitler borde avslutat jobbet. Jag börjar skaka. Det är första gången den möter mig så direkt. Hatet. Antisemitismen.

”Vad fan håller ni på med. Har ni en aning om vad ni snackar om? Ni borde skämmas!” Jag inser att det är han som talar. Han som alla ser upp till. Tystnaden fyller rummet. Folk lägger sig på sidan för att sova. Jag fylls av tanken. Jag tror varken han eller någon av dom andra vet att jag har judisk bakgrund. Och det hade varit lättare för honom att vara tyst. Att låta skratten fortsätta. Men för honom var att hålla tyst aldrig ett alternativ.

Många år senare är jag student. Precis som många andra studenter extraknäcker jag inom krogbranschen. En dag sticker en man vid serveringen ner 50 kronor i min bakficka. På frågan varför svarar han: ”För att jag fått nöjet att titta på din rumpa senaste halvtimmen.” Jag ger tillbaka pengarna till mannen. Någon timme senare kommer ägaren fram till mig. Han ger mig en uppläxning kring att jag varit oartig mot kunden. Jag påpekar att jag gärna jobbar hårt men att det inte ingår i min arbetsbeskrivning att behöva acceptera sexuella trakasserier. Dagen efter är jag bortplockad från schemat. Ägarens motivering är att jag inte har vad som krävs. ”Sådana här saker får man ta. Du kommer inte komma någonstans i den här världen om du inte fattar det”. 

Ibland funderar jag på vad den där kaféägaren skulle säga om han träffade mig nu. För jag kan konstaterar jag att jag nog kommit någonstans. I 20 år har jag med juridiken som verktyg arbetat för att motverka de strukturer den där kaféägaren ville att jag skulle acceptera. Jag har arbetat med den där tunna men viktiga linjen som drar gränsen för när värdering blir diskriminering. 

Diskrimineringslagen gäller idag i nästa hela samhällslivet. På våra arbetsplatser, i skolan, inom vården och i affären. Jag får dock ofta frågan om : vad innebär den egentligen? Kan man råka diskriminera någon för att man vill vara snäll? Ska man alltid behandla alla lika? Och var går gränsen mellan skämt och trakasserier?

Att lära sig mer om lagens gränsdragningar är viktigt. Men jag tänker också på det ansvar vi alla har i vardagen för att motverka exkluderingen.  Vare sig det sker medvetet eller som så ofta snarare oavsiktligt. Som t.ex. på krogen där tröskeln som inte släpper in en rullstol kan vara lika exkluderande som en vakt som säger nej utan att vi tänker på det. Eller på konferensen där alla mackor vi serverar har skinka. 

Och jag tänjer ofta även på den där pojken från min barndom med makt att påverka många andra. Det hade varit lättare för honom att vara tyst. Att låta skratten fortsätta. Men för honom var att hålla tyst när han hörde antisemitisk skämt aldrig ett alternativ. Och för mig där och då gjorde det hela skillnaden. 

// Hanna Gerdes