Jobbar vi ihop, eller bara samtidigt?

Hon tittade på mig med en blick av både förvåning och nyfikenhet. ”Har du gjort en föreläsning för just vår bransch?” Det är hösten 2005 och jag är på ett förberedande möte inför en föreläsning, i detta fall gällde det medarbetare inom sjukvården. “Jag har världens bästa personal”, fortsatte hon”, men vi jobbar ju inte ihop i den utsträckning som behövs för att nå våra resultat och samtidigt må bra.

Där och då kom både insikten om hur många det är som kämpar med samma saker men i tron om att utmaningarna är unika för dom eller deras bransch, och insikten om hur utbrett det är att bara “jobba samtidigt”.

Efter att jag släppte boken “Jobbar vi ihop, eller bara samtidigt?” våren 2011 blev det ännu tydligare – många jobbar samtidigt, men med en önskan om att jobba ihop. Tänk vad härligt att få jobba ihop med samma fokus, förståelse för våra roller, samsyn på vårt uppdrag och en varm respekt för varandra som medmänniskor. Men hur når vi dit?

Jag har föreläst i lite över 20 år nu och mina grundfundament är de samma idag som när jag i min ungdom jobbade med specialpedagogik inom Anpassad grundskola (då kallad Särskola). Samma grundfundament hittar vi även inom musiken. Tänk dig att vi ska bli världens bästa band, då funkar det inte att bara spela samtidigt. Både du och jag vet att publiken med all säkerhet går hem om vi inte spelar ihop.

Så vad är grundfundamenten?

1. Vi måste spela i samma takt, ha samma uppdrag. När ridån går upp måste vi möta publiken som ett band. Samma genre, samma scenkläder och samma mål.
2. Vi måste spela i samma tonart. Vi behöver acceptera, förstå och respektera våra olika roller i bandet. Jag som gitarrist kan inte gå bort till blåssektionen och säga att de ska låta och spela som mig.
3. Vi måste aktivt lyssna in varandra. Scenen kan vara stor och ibland är avstånden mellan våra sektioner stora, då behöver vi medhörning för att höra varandra. Detta är att vara tydliga med våra behov. Vad behöver trumpetarna höra för att spela i samma takt, samma tonart och för att leverera en grym show? Deras behov är med all säkerhet annorlunda än körsångarna.

Okej, men hur ser våra utmaningar ut?

Arbetslivet har sina likheter med en turné. Ny dag, ny leverans. Ja, det är lätt att hamna i det jag kallar ”diagnosläget”. ”Dom lyssnar inte”, ”dom har alltid varit dumma i huvudet” eller ”det sitter i väggarna” är några klassiska ”diagnoser” jag hört mer än en gång genom åren. Men det finns ingen lösning i ”diagnosläget”, vi kommer aldrig vidare, för det är bara ett symptom.

Lösningen ligger i att bygga en arbetsplatskultur där vi går ett steg djupare och lyssnar på våra behov. Vad är dina behov som bandmedlem eller medarbetare för vi ska spela i samma takt och samma tonart? 

Här händer något väldigt varmt och konstruktivt – du känner dig lyssnad på. Och vi får en bredare och djupare förståelse för vad som egentligen är problemet och kan agera mer precist i vår lösning. Irritation och frustration lägger sig och vi lägger energi på det vi kan påverka. Att lägga energi på det vi inte kan påverka har aldrig någonsin lett till något bra.

Så att bli världens bästa band är samma sak som att bli världens bästa arbetsplats. Allt börjar och slutar med respekt, medmänsklighet, glädjen i att jobba mot samma mål och att göra publiken mer än nöjd.

PS – jag har fortfarande inte hittat en bransch där ”Jobbar vi ihop, eller samtidigt?” inte gäller … 

//Hasse Carlsson