Individens ansvar i arbetet mot jämställdhet

Jämställdheten i Sverige backar. Länge har vi pratat om att vi är ett av världens mest jämställda länder och levt på den renomén, vilket också gjort oss till soffpotatisar. Det här är något som gör mig frustrerad. En frustration som jag vet att många delar med mig. 

I många år har vi pratat om, och de flesta är medvetna om, att jämställdhet skapar mer lönsamhet och bättre affärer. Vi lutar oss tillbaka på forskning, statistik och fakta för att sprida denna kunskap. Alla företag har strategier för- och pratar om att jämställdhet är viktigt. Ändå går det så förbannat långsamt. Ändå så ser vi, trots att det nu är år 2024, att kvinnor fortfarande går till jobbet och blir förminskade bara på grund av sina kön. Så vad sjutton ska vi göra då? Hur kan vi som individer vara en del av att flytta nålen på riktigt?

Ibland brukar jag ställa mig själv frågan om det är så att människor vaknar på morgonen och vill vara praktarslen och förminska kvinnor på arbetsplatsen. Svaret på den frågan är väl: nja…. Vi vet också att det inte går att sätta ett kön på skitstövlar. Min tro är att de flesta av oss vill vara bra människor men att vi beter oss på det sätt som gynnat oss i alla tider.

Det vi däremot vet är att vi lever i ett samhälle och en struktur som väldigt ofta gynnar män och sätter kvinnor i helt andra situationer. Det finns massor med män som går till jobbet och blir förminskade, men inte på grund av att de är just män. Och inte heller i den utsträckning att vi behöver prata om det som ett strukturellt problem. Och visst kan det låta tråkigt det där med strukturer? Lite luddigt, kanske svårt att greppa? Men, det är viktigt att vi pratar om och ser dem. För vi är alla en del av att upprätthålla dem. Oavsett vilket kön vi har.

Så tillbaka till hur sjutton vi som individer kan hjälpa till att flytta nålen på riktigt. Jag tror så enormt mycket på att vi riktar strålkastarljuset mot oss själva och funderar på hur vi är det. En del av att upprätthålla allt det där alltså. För det ligger ju i det där lilla vi gör varje dag. Vad vi säger och vad vi gör för att på olika sätt bibehålla bilden av kvinnor som det kön som är lite mindre värt. Kanske uttrycker vi att vi blir imponerade av att ett företag har en kvinnlig VD. Kanske frågar vi en kvinna hur hon kombinerar familjeliv med karriär när vi inte frågar en man samma sak. Eller så kanske vi kallar den där kvinnan som står upp för sina åsikter för besvärlig. När vi blir medvetna om det kan vi också aktivt välja att förändra våra beteenden och på så sätt vara del av en viktig förflyttning. Vi kan medvetet välja att inte bedöma kvinnor utifrån förlegade könsnormer och strukturer.

Och glöm inte att riktig förändring gör ont. Det kan kännas jobbigt att syna sig själv och se att man faktiskt diskriminerar ibland. Men var lugn, det gör alla. Det är först när du inser det och det kanske känns lite jobbigt som du kan hitta den där inre motivationen att byta ut dina egna beteenden till något bättre. När du landar i insikten om att det kanske bor ett litet praktarsle inom dig, precis som det gör även hos mig.

// Fanny Widman