Vad gör vi när någon inte vill bli hjälpt – men behöver det som mest? I den här personliga berättelsen delar Lars-Johan Åge med sig av ett midsommarminne som blivit en påminnelse om vad verkligt lyssnande och mänskligt bemötande kan innebära. En berättelse som inte bara berör, utan också visar kraften i att möta andra med förståelse istället för lösningar.
Jag tänkte delge ett av mina midsommarminnen, en händelse jag ofta kommer att tänka på när jag är ute och pratar om hur man ska komma överens med andra människor. Den är inte direkt lustig. Mer betydelsefull. I alla fall för mig. Och den slutade lyckligt. Hyfsat.
Det var en sommarnatt för några år sedan. Vi var på väg hem från midsommarfesten och klockan var tidigt på morgonen: Jag, min flickvän och mina brorsdöttrar. Vi hade precis lämnat av ett par och det skojades och stojades friskt i bilen. Nu skulle vi bara köra hemåt.
Väl ute på den större landsvägen, och precis när vi fått upp farten, var det plötsligt någon i bilen som ropade:
”Hallå! Det ligger någon vid vägen!”
Utropet fick mig att bromsa in och vända runt bilen. När vi kröp sakta tillbaka såg vi alla en kvinna som låg raklång på rygg intill vägen. Var hon sjuk? For genom mitt huvud. Vi klev ut ur bilen och såg att hon var vid medvetande. Vi förstod snart att hon inte var sjuk utan bara ledsen. Mycket ledsen.
”Låt mig vara”, sa kvinnan och gömde ansiktet i sina händer.
”Låt mig gå ut och lägga mig på vägen.”
Så var det alltså, tänkte jag och tankarna snurrade i mitt huvud. Som forskare är man inte direkt van vid akuta krissituationer, men snart började jag inse vad jag skulle göra, eller inte göra.
”Jag vill inte leva längre”, mumlade hon vidare.
För att hon inte skulle springa ut i trafiken bildade vi ett slags ring runt kvinnan och jag försökte prata med henne.
”Ni vet inte hur det känns, vad spelar det för roll att ni hindrar mig från att gå ut i gatan? Låt mig vara”, sa hon frustrerat.
”Annars går jag till järnvägsspåret en bit bort och då kan ni inte stoppa mig.”
Efter att ha lyssnat en stund till på hennes prat om hur gärna hon ville att vi bara skulle lämna henne ifred hade jag samlat mig, och jag bestämde mig för att prova samma strategi som FBI använder i liknande situationer. Inte trycka på motparten alla våra förnuftiga argument utan börja med relationen.
”Jag inser att du har hamnat i en situation som känns helt hopplös”, började jag trevande.
”Ja, det kan du ge dig på”, svarade kvinnan direkt och utan att tveka.
”Och jag inser också att du inte ser någon lösning på din situation”, lade jag till. Kvinnan såg på mig med trötta ögon.
”Äntligen någon som förstår mig”, var det sarkastiska svar jag fick.
Jag fortsatte:
”Den enda lösningen du kan komma på är att springa ut i vägen och få slut på allt på en gång.”
”Jaa …”, svarade hon nu med eftertryck.
”Jag inser allt det här och att det inte finns något vi kan göra, men kan du säga något om vad som har hänt för att du skulle hamna i den här situationen?”
Kvinnan snörvlade till och började nu berätta om hur hon tappat kontakten med sina döttrar och sina barnbarn. Hennes man, som var sjuk, satt hemma och kunde inte gå ut. De hade tydligen bråkat under kvällen, vilket hade lett till att hon fått nog och sprungit ut i natten.
Jag var glad över att ha fått henne att börja prata, och efter att ha ställt några frågor tyckte jag tillfället var moget att göra det jag hade planerat. Jag sa:
”Du, jag inser att du har haft det jobbigt, men det finns alltid hopp även om det kan kännas omöjligt. Får jag ge ett förslag på vad vi kan göra?”
Hon torkade sig med tröjärmen under näsan och nickade.
”Jag tycker att vi ringer polisen så att de får se till att du kommer till sjukhuset och får prata med någon som kan hjälpa dig. Och jag kommer att vänta här tills de dyker upp. Vad säger du?”
Kvinnan som nu hade lugnat ner sig betydligt tittade upp och svarade knappt hörbart:
”Okej då.”
Sagt och gjort. Efter en stund kom polisen och allt fick ett någorlunda lyckligt slut. I alla fall givet alternativet.
Ett midsommarminne med sorgkant kan tyckas. Men också något mer. En symbol för vad konsten att komma överens med andra egentligen handlar om. För oavsett om vi är chef, säljare eller har en befattning inom offentliga organisationer med krav på samverkan, så är de universella principerna detsamma. Och det är dem som jag brukar prata om.
Det handlar oftast inte om att kasta fram det bästa förslaget, utan oftast om något helt annat. Perspektivtagande. Undvikandet av ståndpunkter. Positiv affekt. Förtroende. Eller min stora favorit: viktigheter. Och sist men inte minst: Att förtjäna rätten att ha rätt.
Allt detta gör skillnad. Den här gången vid en vägkant en sommarnatt.
Jag slutar aldrig förvånas över hur mycket effekt lite mer kunskap och praktiska verktyg kan bidra med i vardagens och yrkeslivets alla förhandlingar. Vi är alla skapta för samarbeten, och min uppgift är att påminna människor om det man redan anar och ge praktiska metoder för att sjösätta strategierna. Så att det kan sluta med något som påminner om Happy-Happy. I livets alla situationer.
Bokning och förfrågan
Tyckte du att blogginlägget var inspirerande? Du kan boka Lars-Johan Åge till ditt event. Kontakta oss idag för att höra mer om möjligheterna.
