En Istörd Medmänniska Är Du Väl?

Jag vill Berätta och Beröra. Om ni inte blir berörda, får ni tillbaka insatsen – er
normalitet.”

Trots namnet, Lillemor, var en storväxt kvinna som körde en liten Fiat 800. Alltid en Fiat. Jag vet inte varför men jag fann det mycket fascinerande att Lillemor vart tredje år åkte trettio mil söderut, och köpte en ny Fiat 800. Fascinerande, det krävs mod och styrka och en genuin ovanlighet för en stor kvinna att välja en liten bil. Dessutom på vinterföre. Jag fascinerades av Lillemor, skolsköterskan och lokalpolitikern med det ovanliga namnet och den ovanliga bilen. Hon hade en aura av farlighet, mjukhet, mänsklighet. Jag var nog lite rädd för hennes självklarhet och attraherad av hennes självständighet. Allt förpackat i en ödmjukhet.

I tonåren hamnade jag som så många andra i ett virrvarr av tankar, plus tvångstankar och tics. Tourette skulle det heta femton år senare. Men nu var det mest ett namnlöst kaos inombords, emellanåt ett gott kaos periodvis ett helvetes kaos. Annorlunda. Ovanligt. Onormal. Du kan ingenting din lilla skit, tänkte jag under dessa allt längre perioder. Skolan börjar gå allt sämre, jag hade några enstaka vänner, men inget av detta störde min ångest, ångesten var ett slags drivkraft, dock störde tvånget och ticsen ”det att tycka om sig själv”.

Jag började dra mig mot Riksvägen, frustrationsögonblick: tänk om jag skulle ramla i vägen och skada mig då kanske tvånget skulle försvinna. Så jag formar kroppen, likt en backhoppare, ställer mig intill vägen och när timmerbilar och bussar kommer mot mig, står jag kvar på vägen tills de tutar … då hoppar jag undan. Kick. Yes. Utmaning. Jag ser till att göra denna hoppexercis i smyg, när få människor är ute, vilket var 75 procent av dagen i Byn. Vissa chaufförer ropade, ”lägg av, skärp dig” och körde vidare. De flesta åkte bara förbi. Det var den vanligaste reaktionen. Jag vill ju inte dö, jag ville nästan dö – det var tvångstankarna och ticsen lastbilarna skulle döda. Så detta pågick under några veckors tid, jag tog allt större risker, ramlade, slog mig. Men överlevde. ”Lägg av, skärp dig”. En vanlig reaktion.

”Har du någonsin träffat en Normal människa, i så fall – hade ni roligt?”

Tills det ovanliga slog till:
En torsdag i november står på åter på Riksvägen som backhoppare, en halv meter ut i vägen. Mot mig kommer en Fiat 800. Jag hinner inte tänka förrän bilens fjärrljus
lyser kraftigt mot mig, bilen har parkerat, mitt i vägen. Jag ser nu först Lillemor, hela hennes kropp fyller Fiaten, och hon går mot mig, lugnt och intensivt, och hon gör
plötsligt en mycket ovanlig metod inom bemötandepedagogiken … hon håller mig i ett slags strypgrepp. Nacksving. Hon vänder mig rätt hårt ner mot Fiatens motorhuv,
håller mig kvar, säger som om det var det självklaraste i världen:

”Du ska inte dö från mig pojkjävul.” Och fortsätter: ”Du ska leva och du ska gå hem nu.”

Jag svarar: ”Jag kan ingenting, ingenting.”

Lillemor avbryter: ”Det är gott att leva pojke … trots allt.”

Tystnad. Fiaten på tomgång. Jag tittar upp på LiIlemor, och en tår från hennes öga landar på hennes kind.
”Du kan så mycket pojke”, säger hon, mycket dämpat.

Hon tar mig i armen, placerar mig i passagerarsätet, och kör fort, alltid fort, hem.

”Du har trasseltankar…men det är ett tecken på att din hjärna lever” säger hon med ett leende.

När jag kommer in i huset, gråter jag av glädje. Min mamma kramar om mig, vad har hänt? jag svarar, gråtande: Fiat.

Lillemor gick utanför gränsen fast hon var innanför gränsen. Hon struntade i struntade i välslipade ledaregenskaper och pedagogiska inneformler, eller också var
det det hon var. Den ultimata ledaren, den främsta pedagogen. Hon ingrep, hon strypgrepp in, hon var så förbannat mänsklig. Mitt i all disciplin och krav, var hon
ödmjuk och farlig. Hon vågade tro på sin egen intuition som bestod av kunskap och onormalt tänkande. Jag tror stenhårt på att en positiv stördhet vinner över alla
trender och slitna seminarklyschor.

”Jag vill ge insidertips från en outsider.”

IStörd.
Lillemor är bara en av dessa människor jag träffat på vägen, från Riksvägen till storstaden, från uteliggare till inneliggare, som har visat en positiv stördhet i sitt
bemötande. . Som gett inspiration och förtroende, fått mig att upptäcka at mina ovanliga sidor är positiva. Om man lägger rätt pussel finns det inga normala
människor, bara normalvarianten av en människa. Det är dessa, och detta, jag vill förmedla under mina föreläsningar. Där dessutom absurd humor möter gravt allvar.

Så i 25 års tid har jag stått på scenen och har numera 15 olika olika versioner av mitt föredrag beror på vem som lyssnar.  Från små fuktiga klassrum, till stora kongressalar med fruktfat på scenkanten. Tack för att ni tog tid, flick-och pojkjävlar.

Athenas kan knäcka Istörd-koden, hör av dig till dem.

/Pelle Sandstrak