Det var en fredag, klockan var runt 22.00 och jag låg och sov inför morgondagens tidiga skift på stormarknaden som jag jobbade på. Det låter som en klyscha, men när telefonen ringde visste jag redan instinktivt när jag svarade vad budskapet skulle vara. Det var mamma som kort sa ”Din pappa är död, jag är på väg till din syster, sen åker vi till sjukhuset”.
Jag var 18 år, hade flyttat 25 mil ifrån min familj i ett trevande försök att börja ett vuxenliv. Lika plötsligt som min pappa dog, lika plötsligt rasade min värld. Efter vad som kändes som en evighetsresa genom mörkret på E4:an mitt i natten kom vi fram till sjukhuset där jag fick hålla min pappas hand en sista gång. Morgonen kom och vi i familjen fick akut träffa en psykolog för att få hjälp att hantera det som hänt några timmar tidigare. Jag var apatisk och stirrade mest ut i rummet, sen hörde jag hur psykologen tog fram sitt receptblock (ja, det var det som användes på den tiden) och frågade runt vad han skulle skriva ut till oss. Jag hade inget tidigare behov av medicin och tyckte situationen kändes väldigt olustig. Är det så här man ska hantera sorg? Mamma bad om något som skulle hjälpa henne att sova och efter det vände sig psykologen till mig.
”Och du, vad vill du ha?” frågade han.
”Jo, jag har hört att det finns väldigt bra tabletter…” psykologen satte pennan mot blocket och nickade intensivt.
Jag fortsatte, ”som man ser rosa elefanter av, det verkar kul tycker jag, kan jag be att få några sådana är du gullig?”.
Psykologen såg frågande ut, avvaktande, han tittade på mamma, tittade på mig. Sen brast mamma ut i ett gapskratt, och jag, och till sist psykologen. Mitt i den avgrundsdjupa sorgen vi befann oss i då, gav skrattet oss en liten lättnad från det enorma tryck som låg över bröstet.
Min pappa var den som tidigt lärde mig det avväpnande i att ha ett roligt svar, ett skämt eller bus i rockärmen. Oavsett vilken situation vi befann oss i. Han lärde mig hur det kunde öppna låsta dörrar och värma kalla hjärtan. Mamma och pappa träffades när dom satte ihop en föreställning på Åkersberga Revyn tillsammans. Och vad vi än fått gå igenom som familj, så har humorn alltid varit närvarande. I ett gott skratt åt sig själv, åt en situation, ett minne eller i form av någon karaktär eller hyss. Det har varit avgörande för att jag under tuffa perioder har orkat lite till och det har lärt mig att skapa distans till situationer, livet och till mig själv. Jag har också som du kanske redan förstått nära till humorn när jag står på en scen. Ett skratt är ett effektivt sätt att ”byta blad”, låta deltagarna ta ett andetag, att befästa eller skapa distans till något. Och inte att förglömma den otroligt förenade och förlösande kraften ett gott skratt kan ha.
Pappa var skolkamrat med Tage Danielsson och kanske var det något i luften eller vattnet i skolan på den tiden som fostrade skojare men oavsett vad är jag för evigt tacksam för dom som visat mig vägen genom livet med hjälp av humor. Och visst är det väl sant det som Tage en gång sa, ”Det är en skyldighet att hålla glädjen levande. Det kan vara tungt, men man måste försöka. Om man ger upp och drunknar i sorgen ökar man världens elände”. Som en hyllning till mamma och pappa finns dom tatuerade på mina underarmar. Jag visar dom gärna när vi ses så hoppas jag att vårt möte också mynnar ut i ett gott skratt och härligt minne!
/ Johanna Samuelson - för att läsa mer eller göra en bokning, klicka här!
Skicka en förfrågan på Johanna Samuelson
Bokning och förfrågan
Skicka en bokningsförfrågan här för Johanna Samuelson
Tyckte du att blogginlägget var inspirerande? Du kan boka Johanna Samuelson till ditt event. Kontakta oss idag för att höra mer om möjligheterna.
Om författaren
Johanna Samuelson är en fantastisk moderator, konferencier och programledare som tar eventet från start till mål. Hennes kvicktänkthet, humor och varma leende gör henne till ett proffs på scenen!
