DIN MAMMA JOBBAR INTE HÄR!!!

Jag brukar lite på skämt och lite på allvar säga till mina invandrarvänner: har du inte varit i ett svenskt fikarum så har du inte varit i Sverige. 

Den lilla plastlappen som sitter på diskmaskinen med texten ”Din mamma jobbar inte här” med tre utropstecken säger mycket om de normer som råder på en arbetsplats. När jag möttes av lappen första gången stannade jag upp och tänkte: det vet jag väl att min mamma inte jobbar här, men hon skulle bli glad om hon fick det. Att förstå andemeningen och undertonen i budskapet är svårt för en nyanländ invandrare. Det är först när man som invandrare sätter sin fot i fikarummet på en arbetsplats som man tar sitt riktiga första steg in i det svenska samhället. Inte när man landar på Arlanda eller i en hamn eller kommer över Öresundsbron. Att fysiskt landa i Sverige är en sak, men att socioekonomiskt och sociokulturellt komma in i det svenska samhället är en annan sak.

I fikarummet möter man som invandrare den svenska kulturen och blir genomsköljd av de svenska vardagsnormerna, av språket, av vanor och beteenden som skiljer sig från ens egen kultur. SFI undervisning i all ära, men det är i fikarummet som man bäst lär sig det svenska språket och som man integreras i det svenska samhället. Att vistas i fikarummet och lyssna på svenskarna är den bästa lektionen för oss invandrare. Vi är som magneter och snappar upp allt som händer i rummet. Vi lyssnar nyfiket på vad ni har gjort i helgen, vilka filmer eller serier ni har sett, hur bra eller tuff dag ni har haft. Vi hör om er relation till den jobbiga tonårsdottern, om er påträngande svärmor eller om det nyfödda kusinbarnet som har kolik.

Det är som att ni öppnar dörren och bjuder in oss till er vardag. En vardag som liknar vår egen– men ändå annorlunda. Och när ni artigt och nyfiket ställer frågor till oss medan ni tuggar i er den mikrade laxen ur plastlådan eller tittar på oss över kaffekoppen får ni samtidigt inblick i vår vardag. Ibland höjer vi ömsesidig på ögonbrynen över våra olikheter, men samtidigt får insikten att även om vi kommer från skilda kulturer och bakgrund så har vi ändå mycket gemensamt som människor.

Att få nyckeln eller passerkort till fikarummet har både sina mervärden och symbolvärden. Man får ökat självförtroende med statushöjning. Man går rakryggad med bröstkorgen uppsvälld. Det betyder att: Du har ett jobb. Du är självförsörjande och står på dina egna ben. Du har lättare att förverkliga dina drömmar. Du är fri. Du kan göra nytta för samhället samtidigt som du försörjer dig och din familj. Du känner dig behövd. Du mår bra.

I ett exportberoende land som Sverige har svenska företag och organisationer stort behov av arbetskraft med olika kulturell bakgrund och erfarenheter. Forskningen visar att de företag som har en heterogen sammansättning av medarbetare med olika etnisk och kulturell bakgrund tenderar att vara mer innovativa och ha högre tillväxttakt. Samtidigt visar rapporter att många arbetsgivare inte hittar kvalificerad arbetskraft eller inte vågar anställa arbetskraft bland nyanlända.

Så, för individens och för samhällets bästa behöver vi så snabbt som möjligt få våra nyanlända till arbetsmarknaden. De olika aktörerna: offentlig sektor, privat sektor och civilsamhället behöver samarbete för att etablera våra nyanlända på arbetsmarknaden. 

Utöver fikarummet finns det tre andra rum som har stor betydelse för integration och etablering av våra nyanlända. Nämligen: klassrummet, omklädningsrummet och hjärterummet. Mer om dessa rum kan jag kanske skriva i en annat blogginlägg.

Ta hand om er. Och kom ihåg att i möte med andra människor växer vi.

// Kadir Meral