Att bryta sig loss från nuets ström

Som en person som har tillbringat mycket tid med att utforska historien, har jag ofta tänkt att vi lever i ett samhälle som är besatt av nuet. Otaliga meditationsexperter rekommenderar att låta plågsamma tankar som handlar om allt som vi ångrar och allt som vi är rädda för, passera som moln på himlen. Det finns också en annan form av besatthet kring nuet: att minut för minut ta del av det eviga algoritmiskt bestämda flödet av nyheter; vad dina vänner åt till frukost, visdomsord, tillställningar som man inte ska vänta med att köpa biljetter till och mycket annat. Nuet har vuxit så stort att det inte lämnar någon plats för meningsfull reflektion om var vi kommer ifrån och vart vi är på väg.

Även om det inte fanns sociala medier när jag växte upp, kunde livet ibland kännas som ett oändligt mediaflöde. Jag är född i Brasilien 1967 av en tysk mor som själv var född i Polen 1941. Vi lämnade Brasilien strax innan jag fyllde fyra år och flyttade mellan olika länder på tre kontinenter på grund av min amerikanska fars framgångsrika jobb som bankman. Vårt ökande välstånd stärkte ett slags ofrivilligt beteende hos mig att inte ställa krångliga frågor om det förflutna och i stället leva ”okomplicerat” och ”modernt.” Livet scrollade förbi med ständigt förändrade bilder som man knappast hann fundera på; under senare år har jag kommit fram till att det kanske var min familjs halvt omedvetna sätt att undvika precis det.

När jag var i fyrtioårsåldern blev det tydligt hur ohållbart vår familjs motstånd till det förflutna var. Våra relationer förgiftades av något som ingen vill diskutera. Eftersom jag fruktade att jag bar på ett mönster som kunde orsaka en liknande situation i min nya familj med unga barn, tog jag beslutet att åka till Bundesarkiv i Tyskland. Förhoppningen var att jag skulle hitta information om min mors familjs bakgrund som jag i åratal misstänkte var problematisk. Varför föddes jag i Brasilien? Varför flyttade mina tyska morföräldrar dit efter kriget? Emot alla förväntningar, fick jag en bunt på hundra sidor om mina morföräldrar. Det visade sig att min morfar var en SS man i det ockuperade Polen. Under hela andra världskriget var han stationerad där tillsammans med sin fru och sina barn. Upptäckten fick mig att börja en sökprocess som varade i sex år och tog mig till central och Östeuropa, och Sydamerika.

Idag, när jag blickar tillbaka på vad som ofta måste har sett ut som en jakt efter detaljer som få bryr sig om längre, inser jag hur nödvändigt det var att tillbringa dessa år med lärande om det förflutna och vad det betydde för mig. Flera vänliga människor varnade mig att inte ”förlora mig själv” i historien. Men jag anar att det är precis tvärtom. Det var i nuet som jag höll på att förlora mig själv. I stället valde jag att stanna, se tillbaka och försöka förstå.

Valet att reflektera/lära eller att föras med i nuets ström är betydelsefullt för vårt samhälle. Historielösa som vi blir när utbildning i humanistiska ämnen krymps och människor ”lär sig” genom dagliga halvsanningar och osanningar, innebär att vi inte lär känna oss själva. Därmed blir vi sköra i vår identitet och fångas lätt av förvridna argument från ledare som drivs av maktbegär utan hänsyn till människors bästa. Idag ser vi hur många i världen låter sig övertygas av olika former av förflutenhet som aldrig har funnits. De manipuleras genom historiemissbruk som sprids blixtsnabbt genom bilder och annat. I totalitära samhällen är detta normen. Ett smärtsamt exempel på resultatet är Rysslands krig i Ukraina.

Min slutsats är att vi som fortfarande lever i fria demokratier måste våga lämna nuets ström, stanna, tänka, reflektera, lära oss om det förflutna. Det är avgörande för vår framtid, inte minst på grund av att när krig slutar och ondskans makt har dragit sig tillbaka och lämnat människors liv i spillror, kommer de att leta efter vägar framåt. Genom våra egna exempel, skulle vi då kunna visa att den enda vägen till bestående fred är att lära sig umgås med sanningar om det förflutna.

// Julie Lindahl