All kraft i samma riktning

Jag får ofta frågan vad jag lärt mig inom idrotten som jag haft nytta av i näringslivet, som ledare, medarbetare och människa. 

Året var 1994, orten Lillehammer i Norge. Vi hade kommit fram till Olympiska spelens sista dag. Det är final i ishockeyturneringen mellan Sverige och Kanada. Inget svenskt lag hade någonsin vunnit OS-guld i ishockey. Det höll på att rinna oss ur händerna även denna gång. Med cirka två minuter kvar av matchen leder Kanada med 2–1. Dom drar på sig en utvisning och chansen uppenbarar sig. I spel med en man mer på isen tar det endast elva sekunder innan Magnus ”Sigge” Svensson från Leksand dundrar in ett av sina patenterade slagskott från blå.

Efter ordinarie tid står det oavgjort och tio minuters förlängning påbörjas. Det är ett magiskt ögonblick i min idrottskarriär. I arenan, som är fylld till brädden, kan man se många av de duktiga aktiva som tappert kämpat i sin gren under detta soliga OS i vårt vackra västra grannland. Bakom spelarbåset sitter kungafamiljen med kung, drottning, prinsar och prinsessor. Spelet böljar fram och åter. Man vet att varje rörelse kan spela in i vart guldmedaljerna ska hamna.

Det är fortfarande oavgjort efter förlängningen och nu ska straffar avgöra. Bäst av fem straffar gäller. Efter två straffomgångar ligger vi under med 2-0. Det kunde knäckt vilket lag som helst. Men istället för att vika ner oss, vänder vi på allt och i den sjunde straffomgången gör en 20-årig kille från Örnsköldsvik det avgörande målet. Med en helt vansinnig dragning i det utsatta läget. Han provar på att lägga in pucken med en hand. Pucken stryker målvaktens plockhandske men letar sig in i mål.

Peter Foppa Forsberg må vara en av världens bästa spelare genom tiderna, men ingen ska tala om för mig att han vågat ta den risken i det utsatta läget om han inte varit i ett lag som signalerade trygghet, samspel och arbetsglädje. En grupp som respekterade varandra för den vi är oavsett om vi lyckas eller misslyckas. En samling pojkar och män som kom tillsammans på ett sätt jag önskar att alla skulle få uppleva någon gång i livet. Ska man kunna vinna de stora slagen såväl inom idrotten som i näringslivet krävs det tillit och mod. Det byggs upp under lugnare former i vardagen och vi skördar i extrema situationer.

Lärdomarna från idrotten gjorde att jag efter avslutad hockeykarriär vågade tacka ja till olika ledaruppdrag inom näringslivet. När jag skulle börja mitt första ledaruppdrag funderade jag mycket på vad jag vill uppnå med att vara ledare. Jag plitade ner några rader som en övergripande målsättning till varför jag ska leda människor, det har blivit mitt motto som ledare. ”Jag vill skapa en inspirerande miljö där motiverade människor trivs och vill utvecklas”. När jag lyckas med det, får jag kraften hos mina medarbetare att göra allt det som behövs för att lyckas. 

Hela mitt ledarskap handlar om att det ska brinna inne i medarbetaren och inte under fötterna. Det är det hållbaraste sättet jag vet. Alla människor har energi inom sig. En del mer än andra, men får man den energin mot gemensamma mål infinner sig all kraft i samma riktning. Då ska konkurrenterna vara bra om de ska vara bättre. Detta kan jag övervägande tacka idrotten för.

// Jonas Bergqvist